Snart börjar det tredje året.

Den här tiden för två år sedan satt jag på ett patientrum på axlagården, jag tittade på klockan, räknade Patriks pulsslag i minuten, jag frös, jag höll Patriks hand, han var varm. Jag försökte ta in vad som höll på att hända. Batteriet i telefonen hade tagit slut, och tiden kändes som en evighet, en timme till levde Patrik. Om en timme påbörjar vi det tredje året utan patrik.

Fy fan för cancer!

© 2017, Jag tänker, alltså finns jag.. All rights reserved.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.