Igår

Fötterna slogs undan för mig och jag var helt oförberedd. Det kändes som att jag inte kunde andas.

Jag som trott att jag skulle klara gårdagen ganska bra … Jag har tyckt att jag mått rätt bra och inte känt mig så där oerhört trasig på ett tag. Jag hade fel. Så vansinnigt fel.

 

© 2017, Jag tänker, alltså finns jag.. All rights reserved.

Snart börjar det tredje året.

Den här tiden för två år sedan satt jag på ett patientrum på axlagården, jag tittade på klockan, räknade Patriks pulsslag i minuten, jag frös, jag höll Patriks hand, han var varm. Jag försökte ta in vad som höll på att hända. Batteriet i telefonen hade tagit slut, och tiden kändes som en evighet, en timme till levde Patrik. Om en timme påbörjar vi det tredje året utan patrik.

Fy fan för cancer!

© 2017, Jag tänker, alltså finns jag.. All rights reserved.