Igår

Fötterna slogs undan för mig och jag var helt oförberedd. Det kändes som att jag inte kunde andas.

Jag som trott att jag skulle klara gårdagen ganska bra … Jag har tyckt att jag mått rätt bra och inte känt mig så där oerhört trasig på ett tag. Jag hade fel. Så vansinnigt fel.

 

Snart börjar det tredje året.

Den här tiden för två år sedan satt jag på ett patientrum på axlagården, jag tittade på klockan, räknade Patriks pulsslag i minuten, jag frös, jag höll Patriks hand, han var varm. Jag försökte ta in vad som höll på att hända. Batteriet i telefonen hade tagit slut, och tiden kändes som en evighet, en timme till levde Patrik. Om en timme påbörjar vi det tredje året utan patrik.

Fy fan för cancer!

13 November

Klockan 22.08 var tiden då min man, lämnade livet med oss som familj för nya spännande äventyr, tiden då cancer och sjukdom tog överhanden och krossade en familj, tog min framtid, min sons pappa och Moas bonuspappa ifrån oss.

Sorgen är obeskrivlig, det är en lättnad att Patrik slipper kämpa mot sjukdom och smärta, men saknad och sorgen som vi andra lever kvar i är brutal.

 

10296167_467081860094410_8831109974804972947_o