Vara vuxen

Att vara vuxen är att ta ansvar för sina handlingar att acceptera sitt ansvar för allt man ingår i.

Det är inte detsamma som att ta på sig skuld. Heller inte att skuldbelägga.
Skuld är en icke-konstruktiv bestraffning, ett fortsatt anklagande efter att den felande insett sitt misstag och sökt förändring.

Att be om ursäkt är att bekräfta att man insett och accepterat sin del i det som skett. Utan den insikten är ursäkten bara en läpparnas bekännelse,
ett sätt att fly från sitt ansvar. Sådana ursäkter brukar ha ett kort bäst-före-datum, och dyker ofta upp som gamla surdegar i senare konflikter.

Att vara vuxen är inte att lägga sig platt, och ensam ta på sig hela ansvaret.
Sådant är bara maskerad egoism; man spelar martyr, för att slippa undersöka situationen, slippa konfrontationen, för att undgå upptäckt, för att gardera sig mot kritik genom att antyda att man är ett orättvist anklagat offer.

Ett offer är en person utan del i och ansvar för sin belägenhet. Men en vuxen människa gör sig inte till ett offer. En vuxen människa inser att hon är medskapare av sin egen verklighet. En vuxen människa erkänner att konflikter är möten, och att möten inbegriper fler än en person.
Det ensidiga anklagandet är därför en flykt, oavsett om man riktar det mot den andre eller sig själv.

Att vara vuxen innebär per definition att man har vuxit. Men det är en själslig växt.
Ett barn är fortfarande ett barn, hur stora kläder det än gömmer sig i.

Det finns många små rädda barn som går omkring förklädda; huvudfotingar med den vuxnes yta och intellektualism som en kostym över det egocentriska inre.
Man känner igen dem när det börjar gnissla. Då räcker barnet ut tungan och springer och gömmer sig. Och man står kvar med ett tomt skinn, och en undran över var den vuxne tog vägen.
I nöden prövas vännen; i krisen prövas vuxenheten.

Att vara verkligt vuxen är att vilja fortsätta växa, att aktivt söka utveckling, och inte fly undan detta mänskliga ansvar.

Det är att villigt och på eget initiativsöka sin egen del i det som sker, erkänna den och acceptera den, i en uppriktig önskan att handla rätt.

Mod är att handla som samvetet och hjärtat bjuder trots att det innebär en upplevd eller verklig personlig fara.

Att vara vuxen är att visa detta mod. Det är ditt handlande i situationer som kräver detta mod som avgör din vuxenhet.