Så nära, så långt borta


Sällskap är inget automatiskt botemedel mot ensamhet.
Sökandet efter sällskap som medel mot ensamhet är fruktlöst.

Ensamhet är en känsla, sällskap en aktivitet. Sällskap innebär inte i sig en befrielse från ensamhetskänslan.
Man kan vara fysiskt nära någon, och ändå känna ensamhet, kontaktlöshet.
Men om man låter ensamhetskänslan få finnas, och iakttar den? Utan att aktivt söka sällskap?
Inget fel i att söka sig till sällskap för sällskapets skull! Men när detta sökande efter sällskap blir en flykt från ensamhetskänslan, fokuserar man på ensamhetskänslan. Och om den inte omedelbart försvinner när man träffar sällskap (vilket den naturligtvis inte gör, eftersom den är en emotion som man hela tiden fortsätter att skapa, underhålla och fokusera), drar man den felaktiga slutsatsen att just detta sällskap,
just denna person,
denna människa,
är fel.

Och det kanske heller inte är ”rätt” sällskap, ifråga om ”livspartner”. Men så länge fokus ligger på ensamhetskänslan, och i synnerhet att fly från denna ensamhetskänsla, finns det inte plats i medvetandet för närhet och kontakt ens med den eller dem som skulle kunna vara ”rätt”.

Så klyschan om att ”man träffar någon när man slutar leta” innehåller en viss sanning.
Det betyder inte att man ska ignorera andra, låsa in sig och sluta ta in folk.
Det betyder att man inte ska fokusera på vad personerna kan bli, utan att just bara ta in dem.
Det betyder att sluta med det ständiga utvärderandet av vad en person kan ge en.

Kanske har man inte ännu mött ”rätt” person – alltså någon med en persona som passar med ens egen form – men så länge fokus är på flykten från ensamhetskänslan, och den från första sekunden av ett möte ständiga utvärderingen av i fall känslan av ensamhet är borta
(vilket den förstås inte är)
kommer ”rätt” person inte att kunna ta sig in i ens medvetande.
Medvetandet är redan fullt. All plats är ockuperad – av fokuserad ensamhetskänsla.

Acceptera ensamheten. Det betyder inte ”tycka om den” eller ”vara passiv inför den”. Det betyder att inte försöka fly från den, att inte slåss mot den. Låt den vara. Se den. Låt den vara. Observera. Se vad som händer.

Så länge du söker en annan människa för att slippa ensamhetskänslan,

  • sluta.

Du försöker göra den människan till ett botemedel, ett verktyg, en flyktväg.
Och det fungerar inte. Någon kanske spelar med ett tag, särskilt om personen själv flyr från ensamhetskänslan.

Men var inte en räddare, och sök inte efter att bli räddad.
Bara den som är rädd blir räddare,
eller ännu räddare,
och bara den som låter rädslan styra behöver bli räddad.

Välj positivt: välj det som är. Välj en annan människa, inte vad du hoppas att du kan göra henne till.
Försök inte göra henne till din räddning, din räddare, din ännu räddare människa.
Det blir ett falskt möte i rädsla.

Det ger den falska gemenskap som bara delad rädsla kan ge,
men det är ingen verklig kontakt; det är inte två människor som möts,
utan två smärtor som känner igen sig i varandra.

Du ser inte den andre, bara din inbillade räddning, som i själva verket inte är din räddning i den andre utan din egen räddhet i den andre – din rädsla reflekterad i någon som känner igen sin egen rädsla i din.

Låt inte rädslan styra dig. I grunden finns:
kärlek och rädsla.
Varje tanke och handling kan härledas till antingen
kärlek eller rädsla,
och en handling sprungen ur rädsla kan aldrig leda till kärlek.

© 2021, Helena. All rights reserved.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.