Så nära kan ingen gå


”Rädd för närhet”
är ett uttryck som lätt leder tanken fel. Då tänker man:
”Men jag är inte rädd för närhet. Jag vill ha närhet! Närhet känns ju bra!”

Ah, men för att känna närhet – för att vara nära någon – måste man först närma sig någon. Och för detta krävs att man öppnar sig. Öppna sig är att lägga ner vapnen. Släppa skydden. Ta av rustningen.

Tvivel är en form av pansar. Tvivel är tanketillstånd som säger:
”Jag vet inte med säkerhet, och därför känner jag mig inte säker. Och tills jag med säkerhet känner mig säker, kommer jag att låta bli.”
Låta bli vad? Att låta något komma så nära att det känns. Att känna något nära. Att känna närhet.
Så vad man säger är: tills något känns nära, kommer jag inte att låta något kännas nära.

På så sätt bibehåller man effektivt just det tillstånd man vill komma ifrån,
och håller samtidigt effektivt det tillstånd man önskar på avstånd.

Så,
först måste man släppa tvivlet.
Att tvivla är att på grund av rädsla för att bli sårad hålla sig själv tillbaka och det som skrämmer utanför.

Att släppa tvivlet innebär inte att man ska låtsas tro på något, eller att försköna, eller vara godtrogen, eller förneka risker.
Att släppa tvivlet betyder att släppa taget om tvivlet. Att låta det finnas. Att vara osäker utan att streta emot osäkerheten.

Om man tvivlar tillräckligt länge och ofta, blir man till slut fånge i sitt eget tvivlande.
Man blir begränsad av sina egna murar, inlåst i sitt skyddsrum.
Man blir för-tvivlad.

Kanske vägen framåt – det osäkra, det okända alternativet, det oprövade valet – inte är positiv.
Kanske är den i alla fall inte vad man trott eller hoppats.
Kanske är den också smärtsam.

Men den är i alla fall en väg, medan tvivlet är en evig vägkorsning.
Hur vet jag vilken väg jag ska prova?
Prova.

Om det inte känns bra, kan du välja att stanna lite till, eller gå vidare. Men försök inte ta det beslutet nu, innan du ens befinner dig i närheten! Det är som att bestämma sig för om maten smakar bra eller dåligt, eller om man orkar en extra portion, innan man smakat på den – eller ens satt sig till bords.

Och tvivel gäller nästan alltid sådant som ligger i det förflutna, alltså sådant som ändå redan hänt – eller sådant som ligger i framtiden, alltså sådant som inte har hänt och kanske aldrig händer, eftersom det bara existerar i ens fantasi.
Tvivlet gäller sällan det som faktiskt är, här och nu. Det är ganska lätt att känna igen: det startar som regel med ”Men tänk om…”, eller ”Men om det inte händer…”, eller ”Men om han/hon inte…”.
När du inleder med sådana formuleringar, vet du i alla fall en sak med absolut säkerhet:
du ägnar dig åt att oroa dig över något som inte finns.

Rädsla för närhet är i själva verket rädsla för att närma sig, att öppna sig. Den rädslan tar sig uttryck i tvivel. Tvivlet stänger till, men är paradoxalt nog också samtidigt en möjlighet, eftersom det är ett tecken på att dörren åtminstone står på glänt.

Men både närhet och tvivel är i grunden känslor, som blir emotioner genom de tankar vi har kring dem. Och eftersom vi inte kan styra andras tankar och känslor, är vi hänvisade till oss själva.

Du kan inte komma nära någon. Du kan bara låta någon komma nära dig.

(Är det för övrigt inte ganska ironiskt att både ”nära” och ”stänga” heter ”close” på engelska? Man kan undra vad det innebär att undermedvetet associera till det ena så fort man tänker på det andra! På svenska kan ”nära” betyda både ”ge näring” och ”vara nära”. I den ordleken ligger en stor sanning: man kan bara komma verkligt nära om man hjälper till att ge näring åt något, medan närheten försvinner om man snålar och stänger till.)

© 2021, Helena. All rights reserved.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.