Som knott

Åh gud i himmelen vad jag är trött på folk som ständigt skyller andra
för den situation de själva frivilligt satt sig i!
Som att sätta sig mitt i vägen och klaga på trafiken!

Att aktivt ignorera det positiva och leta fel.
Som tanterna Woody Allen berättade om:

– Vilken dålig mat de har på det här stället!
– Ja, verkligen! Och vilka små portioner dessutom!

Det är fascinerande hur man kan fortsätta sitt oavbrutna klagande
på andra,
ständigt, oresonligt, fullständigt enögt
utan ett uns av erkännande av sin egen delaktighet,
utan att ens reflektera över att man själv är den som ständigt klagar,
eller ens överväga tanken att man själv kan ha någon del i det som sker.

Att aktivt förpesta med surmulen, felfinnande negativitet
och sedan ha mage att klaga över att allt blev trist!
Att ständigt uttrycka sig snorkigt arrogant
och sedan spela upprört förorättad när någon svarar igen.

Små barn i för stora kläder. Gaaa!

Tänk att man kan gå genom livet
ständigt besk och bitter över vad man uppfattar vara andras tillkortakommanden
och aldrig någonsin få syn på
att alla dessa situationer av missnöje, konflikter och besvikelser
som drabbar en som det oskyldiga, rättfärdiga offer man beskriver sig som,
har blott en gemensam nämnare

nämligen

man själv.


”Han gjorde… och hon gjorde… och dom missade… och ni förstörde… och du och du och du…..”

Jaha. Och du då? Var inte du där?


Varje gång du pekar finger mot någon
pekar tre fingrar tillbaka mot dig själv.

Allt du kan säga om dina fiender
innehåller ett korn av sanning
– om dig själv.

Och om du ständigt krockar,
är det då verkligen alla andra
som kör på fel sida vägen?

Världen är din spegel.
Du ser vad du är, du får vad du ger.

Att acceptera detta,
och att axla det ansvaret,
är själva definitionen av
att vara vuxen.

Jag skulle bli väldigt tacksam om du ville lämna en kommentar.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.