Falska substantiv i din inre grammatik

Vårt dagliga tal är späckat av falska substantiv.

För att ta två exempel:

”Misslyckande”

”Relation”

Enligt grammatiken är dessa ord substantiv.
De har alltså substans.
De påstås avse något som existerar, något påtagligt.

Men det gör de inte.
De är falska substantiv.

Det finns inte något föremål som är ”ett misslyckande”.
Och du kan inte ställa dig bredvid en relation och peta på den.

Ett ”misslyckande” är i själva verket summan av ett antal verb.
Det är resultatet av en serie bestämda handlingar som lett i en viss riktning.

Detsamma gäller en ”relation”.
Det är tillståndet som skapas av bestämda handlingar.

Okej. Men är inte det här bara ordklyverier?

Nej.
Vi använder språket för att beskriva vår verklighet,
men vi formar också vår verklighetsuppfattning genom vårt språkbruk.

Om vi talar om ”misslyckanden” och ”relationer” som om de vore verkliga fysiska existenser,
föremål som man kan ”ha” eller ”få”, då lägger vi dem utanför oss själva och våra egna handlingar.

Då blir de något som föds och existerar av sig själva. De blir något vi inbillar oss existerar utanför sinnevärlden.

Man har inte en relation. Man gör den.

Och man är alltid minst två som gör. Det är meningslöst och dumt att försöka tillskriva endast den ena partnern ansvaret för, eller skulden till, en relation som krånglar. En relation är per definition det som uppstår mellan två parter som relaterar till varandra. En relation skapad av endast en part är en lika absurd tanke som att en applåd skulle skapas av enbart den vänstra handen.

Och man kan misslyckas, alltså handla på ett sätt som inte leder till det önskade resultatet.
Då kan man bestämma sig för att handla annorlunda.
Men om man tror att man är misslyckad, då finns inga valmöjligheter.

Man kan egentligen inte ha en dålig relation. Man kan bara göra den.
Och detta är viktigt att inse, för om man börjar titta på sin relation som
något som ligger utanför en, något i sig självt existerande mellan en själv och ens partner/vän/kollega,
då börjar man tänka på relationen som något som kan ”vara dåligt” eller ”vara bra”,
som om det var en växt eller en maskin eller något annat som inte har med våra egna
val och handlingar att göra.
Om man tänker så, och dessutom lever i en kultur där man slutat reparera och istället skaffar nytt,
då ligger det nära till hands att lägga lösningen utanför sig själv när ”relationen” börjar ”bli dålig”.

Paradoxen är att relationen existerar mellan två människor,
men skapas och lever inom dem.

Jag skulle bli väldigt tacksam om du ville lämna en kommentar.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.