Snyggingar, förhållanden och relationskompetens

Tjena! Såhär på måndagkvällen tillåter jag mig att babbla på lite. Alltid retar det någon! 🙂
Nå, jag kastar upp det på bordet så får vi se vad som händer.


Någon sa till mig att man lär sig mycket om sig själv i en lång relation, och att en lång relation är ett tecken på att man är vuxen och mogen.

Jag är inte så säker på det.

Det är klart: om man aldrig lyckats hålla liv i en längre relation (i vuxen ålder), borde man väl syna sig själv lite extra noga.

Men min erfarenhet är snarare att folk som ingått i en och samma relation under större delen av sitt vuxna liv i själva verket ofta är omognare än andra.

Varför?
Jo, för att det är genom relationer vi lär känna oss själva.
Och visst får man se många sidor av en person om man tillbringar mycket tid med denne.
Men det är trots allt bara en människa. Och då är det också ett begränsat antal sidor av sig själv man får reflekterade.

När jag mött personer som levt i en lång relation ända sedan ungdomstiden har jag ofta slagits av hur snäv deras människo- och självkunskap är. Det är som om deras ”relationsskolning” sattes om inte på paus så åtminstone på slow-motion när de ingick i parförhållandets skyddade verkstad.
Och när de tio-femton-tjugo år senare skiljer sig och tar steget in i en ny relation, är det inte en erfaren vuxen människa som gör det, utan till stor del samma omogna och oerfarna 18-23-åring som gick in i det förra förhållandet.
Dom kan en relation, ett förhållningssätt. Och plötsligt möter de något helt nytt,
och saknar beredskap.
Som att kunna ett enda språk, och plötsligt flyttas till ett främmande land.

Och nej, det räcker inte med att ha läst eller hört andra tala om relationer.
Vissa kunskaper måste man helt enkelt leva sig till.
När det kommer till relationer är det slående hur avgörande det är med ”beprövad erfarenhet”.

Något liknande har jag ofta upplevt med ”snyggingar”. Ni vet, personer som är sådär åtråvärt bildsköna.
Inte så att snyggingar inte skulle kunna vara kloka och trevliga – det är det förstås många som är, precis som med alla människor. Men hur krasst det än låter så är min erfarenhet att riktigt snygga människor inte behöver vara lika trevliga, vuxna eller ens intressanta som andra, eftersom det ändå alltid finns folk som vill vara med dem – av olika skäl.
Vi har väl alla mött dem – de där personerna som egentligen inte sysslar med något intressant eller säger något intressant eller gör särskilt mycket för andra eller egentligen bidrar med särskilt mycket i umgänget, men som ändå alltid blir bjudna på alla fester och andra aktiviteter. Och när man synar dem (och sig själv!!!) lite närmare, inser man att om en person med mer alldagligt eller ofördelaktigt utseende hade uppvisat samma personlighet och beteende, hade man inte ägnat den ens hälften så mycket uppmärksamhet.

Och det säger ju en del mindre smickrande saker – om en själv.
Gulp.

När allt kommer omkring är de flesta människor initialt vänligare inställda till snyggingar än till andra, och folk i allmänhet tolererar i större utsträckning ett negativt beteende hos snyggingar än hos andra människor.
Och eftersom det alltid finns de som av olika skäl vill vara med snyggingarna nästan hur dessa än beter sig, finns det ingen större anledning för snyggingarna att ändra sig. De får ju hela tiden bekräftelse på att de är populära vad de än gör, så hur kan de ha gjort något fel?

Det leder också till att snyggingarna lättare ger upp sina relationer när de börjar knaka. Dels behöver de inte vara rädda att bli ensamma eftersom det alltid finns någon annan att fly till, dels har de av tidigare nämnda skäl utvecklat mindre kompetens att reda ut relationstrassel.

Faktum är att de mest omogna och  minst relationskompetenta människor jag mött till största del är just snyggingar som nyligen kommit ur långa relationer som de varit i sedan unga år.

Grovt räknat har jag mött två typer av människor:
de som aktivt söker utveckla sig,
och de som i första hand söker lugn och ro.

De förstnämnda brukar stöta på en massa problem, men skaffar sig livskunskap.
De senare tenderar att undvika konflikter och har mindre friktion i sina liv, men står stilla.
Jag vet inte vilka som är lyckligare – det är nog en smaksak. Själv föredrar jag rakt krångel framför enkelt undvikande, och trivs bäst bland sådana människor. Men så är jag ju också rätt knepig!

Men är man ute efter verklig kontakt och kunskap är min erfarenhet att vägen dit inte är att slå händerna över öronen, säga oa-la-la-la, räcka ut tungan och springa därifrån så fort det gnisslar.

Försvara din begränsning, och du får behålla dem.
För somliga är det en trygghet, för andra en varning.

Jag skulle bli väldigt tacksam om du ville lämna en kommentar.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.