En glad trudelutt om åthelvete

En glad trudelutt om åthelvete

Det sägs att man kan bli så van vid saker man inte tycker om, att man efter ett tag normaliserar och identifierar sig med dem, såpass mycket att man rentav börjar försvara dem och agera för deras bibehållande.

De känns inte bra, men de är i alla fall välbekant! Och vi människor tycker ju inte om att behöva förändra vår världsbild – inte ens till det bättre. Bekant är bättre än bra!

Så på det temat har jag nu diktat melankolikernas egen lilla nationalsång.
Melodin är Min gitarr av Sven-Ingvars Guldgrävarsången med Lapp-Lisa. Jag tänkte det kunde passa med en låt som går i dur och ändå är irriterande.

Mitt svårmod har jag haft
alltsedan unga dar
mitt svårmod är min bästa vän
och det vill jag ha kvar
Låt mig förbliii
i dystymiii

Jag grubblar varje da
om allt som är blaha
och vilka piller jag än tar
så blir jag aldrig bra
Jag ska förbliii
i me-he-la-han-ko-liii

Refräng:

Min depression
en trogen vän
som jag har haft sedan
pu-ber-te-ten
Man sjunker ner
Man stänger till
för inget blir
ju som man vill!

(Här tänker jag mig ett klarinettsolo.)

Jag skulle bli väldigt tacksam om du ville lämna en kommentar.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Du har inte tillåtelse att kopiera detta innehåll.

%d bloggare gillar detta: