Morsdag

Morsdag är en sån där svår dag för mig. En sådan där dag när det blir så tydligt att du inte längre finns med oss.

Inte för att jag saknar fina presenter eller middagar på restaurang. Jag behövde aldrig något av det. Inte heller för utebliven sovmorgon och lyxfrukost.

Men jag skulle så gärna vilja höra dig säga att du vet att jag gör mitt allra bästa. Jag skulle vilja höra dig säga vilken tur jag haft som fick just de här underbara ungarna. Jag skulle vilja att du höll om mig och sa att allt kommer att bli bra.

Jag skulle vilja att… du inte gått.

Igår

Fötterna slogs undan för mig och jag var helt oförberedd. Det kändes som att jag inte kunde andas.

Jag som trott att jag skulle klara gårdagen ganska bra … Jag har tyckt att jag mått rätt bra och inte känt mig så där oerhört trasig på ett tag. Jag hade fel. Så vansinnigt fel.

 

Snart börjar det tredje året.

Den här tiden för två år sedan satt jag på ett patientrum på axlagården, jag tittade på klockan, räknade Patriks pulsslag i minuten, jag frös, jag höll Patriks hand, han var varm. Jag försökte ta in vad som höll på att hända. Batteriet i telefonen hade tagit slut, och tiden kändes som en evighet, en timme till levde Patrik. Om en timme påbörjar vi det tredje året utan patrik.

Fy fan för cancer!

13 November

Klockan 22.08 var tiden då min man, lämnade livet med oss som familj för nya spännande äventyr, tiden då cancer och sjukdom tog överhanden och krossade en familj, tog min framtid, min sons pappa och Moas bonuspappa ifrån oss.

Sorgen är obeskrivlig, det är en lättnad att Patrik slipper kämpa mot sjukdom och smärta, men saknad och sorgen som vi andra lever kvar i är brutal.

 

10296167_467081860094410_8831109974804972947_o