Tänk om du tappade minnet precis nu.

Du kommer inte ihåg vad du heter. Du kommer inte ihåg din historia: var du växte upp, vad du var med om, vilken roll du fick i skolan, vilken funktion du fyllde i familjen, vad du var bra på, vad du misslyckades med, vad folk sa om dig, vilka som var dina vänner och fiender…

Tänk om allt detta plötsligt försvann, och du inte längre var din historia,
utan bara den organism som just nu sitter och läser det här.

Om hela din historia var borta,
vem är det då som läser det här?

Och dessutom:

vilka problem skulle du ha,
just nu,
om det inte fanns ett enda minnesspår kvar av din historia?

Du kan inte bekymra dig över vad som hände härom dagen eller för fem år sedan,
eller vad folk tänker om dig,
eller vad du borde träna på.
Allt det är kopplat till din historia, som efter de faktiska händelserna bara existerat som tankebanor inne i ditt huvud.
Och om de plötsligt försvann?

Det säger en del om hur många av våra problem som egentligen inte existerar just nu,
utan bara är ren redskapsgymnastik för vårt minne och vår förmåga att fantisera om framtiden.
Vi sitter och förlorar oss själva med filmer från förr eller föreställningar om framtiden,
såpass att allt omkring oss liksom försvinner medan vi snurrar omkring i huvudet.
Det är självhypnos. Och när det gäller negativa tankar är det patologisk trans.

Att lära av erfarenheter är förstås viktigt och funktionellt, liksom att planera för framtiden.
Men att om än bara för en stund kliva ur sin egen historia, och glömma sitt namn,
kan ändå vara ett litet steg mot att stoppa den ständiga störtfloden av icke-funktionell självhypnos som är vår personliga Matrix.