Inte så att jag inte har något att säga. Jag har bara inte haft någon lust att göra det.
Men delvis är det nog så att jag varit lite trött på envägskommunikationen. Varje dag är det mellan 30 och 80 personer som går in på min blogg, men bara en bråkdel kommenterar något – och de som gör det är nästan samtliga anonyma.
Jodå, det är jättekul att folk vill läsa mina mer eller mindre sorterade babblerier. Och jag kan förstå att en del inte vill skylta med sig själva på samma textexhibitionistiska sätt som jag.
(Snyggt ord va? Textexhibitionistisk. Hur många gånger fick du läsa om det? Och kan du säga det högt ens en gång i rad?)
Men samtidigt… Ibland, särskilt när jag tillåter mig att bli någonstans i gränslandet mellan personlig och privat –
(nej, jag skriver fortfarande inget som jag inte har tillräcklig distans till för att kunna dela det med världen. När mina läsare tänker: oj vad utlämnande! så reagerar de utifrån sin egen rädsla att visa sig.)
– så vore det kul att få någon sorts respons, och även en hint om vilka det är som faktiskt läser det här. Annars känns det som att stå på en scen inför en maskerad publik. Eller som att skicka ut en hel bunt med julkort och bara få ett tillbaka och det är från mamma.
Men jaja jojo.
För alla er anonyma som av någon anledning söker er tillbaka till denna bisarra mix av filosofiska funderingar, privatgnäll och låtsasord –
– hav förtröstan. Nya verbala utbrott är på väg.