En ”dag med äsch” skulle Thomas Tidholm ha kallat denna söndag.
Jag lyfter upp boken och översköljs av trötthet. Telefonen är tyst, tvätten otvättad, allt känns oöverstigligt.
Ingen på tråden, inget på gång, och allt som erbjuds är inte ens i närheten av vad jag söker.
Känner mig mest som en pusselbit i fel kartong
en katt bland hermeliner, an Englishman in New York
en halvfinsk i uumää, Mirmen the Dateless Wonder
det okapade kapet, tröjan någon annan skulle passa i,
och är du trött på det här tjatet så är det fanimej inget mot vad jag är
(och jodå jag vet jag vet jag vet att att det finns dom som kanske men kunde det inte som omväxling få vara någon som jag själv skulle och om det nu är så många som dom säger som borde så varför är det då ingen av dom som
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA)
men jodå.
Även detta skall passera.
Men trött på att vänta, och på väntan i sig,
och på tanken att man kanske väntar förgäves,
och på att inte kunna sluta vänta.
Och ovanpå detta: känslan av att inte ha någon möjlighet att påverka det.
Hur länge kan man hävda att något ”blir bättre sen”?
Vad betyder egentligen ”till slut, när du minst anar det”? Om ytterligare fem år? Tio? I nästa liv?
Efter den senaste tiden: det är så sant som det är sagt, i detta fall av Robban Broberg.
”Alla springer omkring
å söker var å en
att fånga det som vi kallar
den stora kärleken
Så Kalle kutar efter Ulla
som följer efter Stig
som e på jakt efter Stina
som springer efter mig.”
Men något ömsesidigt verkar bara ske maximalt en gång var femte år eller så – och min egen planet verkar för närvarande vara långt ut i omloppsbanan. Och under tiden springer Stig efter Stina som springer efter mig, medan jag springer efter…
…tja, ingen alls faktiskt.
Flera Nästan, Nja, Nej och NEJ!!!,
men ytterst sällan Ja! – och då aldrig Detsamma.
Film. Sova. Fan.