The Last Whine

När det gäller förhållanden tror jag såhär:

Det finns några olika ”kärl” vars sammanlagda innehåll bestämmer huruvida man känner sig nöjd med tillvaron:

* En meningsfull sysselsättning
* Ett socialt liv med vänner
* Stimulerande fritidsaktiviteter
* Ett eget skapande
* En kärleksrelation

För att man i längden ska känna sig tillfreds med sin livssituation, behöver alla dessa ”kärl” regelbundet fyllas på. Man kan försumma något eller några av dem under en tid, men förr eller senare behöver de ses över och tas om hand. Det verkar nämligen finnas en lägsta sammanlagd nivå.
Att man har ett tråkigt jobb kan tillfälligt kompenseras av en massa roliga fritidsaktiviteter. Avsaknaden av en kärleksrelation kan tidvis vägas upp av goda vänner och en stimulerande sysselsättning.
Men tomma kärl gör sig hela tiden påminda, och om dessa andra kompenserande kärl på något sätt minskar eller hamnar i träda, blir helheten plötsligt smärtsamt bristfällig.

Vad många verkar göra när de går in i en kärleksrelation, är att försumma ett eller flera av de andra kärlen. De umgås inte med vännerna så ofta; det börjar med bekvämligheten i att stanna hemma på fredagkvällen istället, eller att vänta tills vännerna ringer. Det fortsätter med att de successivt slutar med sina tidigare aktiviteter, eller i varje fall slutar att prova på något nytt.
Processen går långsamt och smygande. Och så en dag – hoppsan, hur gick det till?!? – känns det liksom lite tråkigt i livet. Mest som vardag, liksom. 

Och hoppla igen – plötsligt dyker det upp en annan person, en annan man/kvinna, som är sååå spännande, och med nya honom/henne känner jag mig plötsligt så levande, och med nya honom/henne känner jag att jag kan skriva och måla och sjunga och allt är möjligt och jag vet inte vad, vi skulle kunna flyga till månen eller flytta till Västerås!!!

Och så blir slutsatsen att det är förhållandet det är fel på – som om förhållandet var en sak som gått sönder, som en bil som gått för många mil, du vet, inte mycket att göra åt, sånt händer bara, det får man räkna med.
För när jag byter förhållande känns ju allt så himla bra, så då måste det ju vara där felet låg!

För visst måste det vara där felet låg?

Eller… kan det möjligen ha något att göra med att man…

…slutat vara med sina kompisar… slutat skapa… slutat göra nya saker…

När folk ”krisar” i sina förhållanden – och anledningen är att det känns grått och livlöst – brukar klichérådet vara att de ska göra mer saker tillsammans.
Men om nu grundorsaken till problemet är just att man gjort allt tillsammans, eller i alla fall inte gjort särskilt mycket med andra, eller kanske inte ens gjort särskilt mycket överhuvudtaget,
då kanske det bästa rådet snarare skulle vara ”Gör saker var för sig!”.

Men hur många par verkar inte skräckslagna inför tanken på att t.ex. semestra på varsitt håll, om så bara för en vecka?
(Och i hur många par går inte den ena eller båda av parterna omkring och bär på en hemlig, förbjuden längtan efter just detta.)


Nåmeniallafall.