Det är intressant och lite komiskt hur saker ibland fungerar åt motsatt håll än man tror.
Man kan tänka att man inte blir kär i någon, för att man jämt blir besviken över att ingen man möter går upp mot ens före-detta.
När det i själva verket är så att man håller fast vid fantasibilden av sin före-detta FÖR ATT ingen ska verka tillräckligt bra, så att man har en bra ursäkt att inte prova igen, och därmed slipper blotta sig.
Och man kan skaffa sig en drömbild, en ”drömtjej” eller en ”drömkille” (eller ett drömhus, eller dröm-vadsomhelst). Och så kan man säga till sig själv att man inte tänker nöja sig med något mindre än den drömmen.
Och då är det så klokt och rättvist inrättat att man får precis det man önskat sig:
en dröm.
Och man kan tänka att man blir ledsen varje gång man tänker på just det där eller honom eller henne.
När man i själva verket tänker på det där eller honom eller henne FÖR ATT man är ledsen.
Och den tanken skapar mer sorg, som genererar ännu fler tankar på det där, och så vidare…
Så skapar man en fixering.
Och varför inte samtidigt sätta på den där sorliga låten! Och äta det där man alltid äter när man är ledsen! Och titta på de där fotona! Så att man verkligen får med alla sinnen i upplevelsen och riiiktigt förstärker ledsenheten to the extreeem!
Ibland är man sin egen illvilliga hypnotisör och pessimistkonsult.
Ready for some depp-talk? Klara – färdiga – slut!