Stephen King sa en gång att hans böcker var ”litteraturens snabbmat”, ett självironiskt och inte särskilt sant omdöme som sedan tyvärr hängde sig kvar som en evig degradering av hans berättarkonst.
Hur som helst slog det mig nyss att det faktiskt finns en litterär stil som jag tycker påminner rätt mycket om en viss sorts snabbmat.
Aggressiv Cynisk Sarkasm är på många sätt som Kebabtallrik Med Pommes Frites:
Billigt och snabbproducerat med välkända smaker. När det inre tomrummet blivit för stort slukar man anrättningen nästan otuggad. Men strax efter att mättnaden infunnit sig sitter man där med en dålig smak i munnen, ett lätt illamående och en skamsen känsla av att än en gång ha fallit till föga för självdestruktiviteten när man egentligen behövde något med mer fibrer.
Men det är ju så enkelt.
Och det är alltid ett säkert kort att bjuda på, eftersom det trots sältan egentligen är så husmanskost att köttbullar verkar rock’n’roll. Och praktiskt nog kan man servera anrättningen med en ironisk blinkning, så att man kamouflerar både sin oförmåga till andra smaker än överkryddat och sin ängslighet att behöva inse och erkänna sin egen banalitet.
…
…vilket skulle bevisas. Var det gott?
Missförstå mig inte – nog är det gott med en kebabtallrik emellanåt.
Men saker som i en aspekt verkar lika, kan ge upplevelser med väsensskilda kvaliteter.
Som att lyckas med något tillsammans, gentemot att vinna över någon annan.
Att skratta med, gentemot att skratta åt.
En genuin hyllning, gentemot en elegant sågning.
Att naket blotta sin hudlöshet, gentemot att chockera som blottare.
Och därför kommer Henrik Schyffert och Filip & Fredrik alltid att ha publik,
medan Tage Danielsson och Eddie Izzard har en plats i hjärtat.
För när skratten har tystnat vet minsta barn att sarkasm är ilska med sminket på.