Vara vuxen

Att vara vuxen är att ta ansvar för sina handlingar att acceptera sitt ansvar för allt man ingår i.

Det är inte detsamma som att ta på sig skuld. Heller inte att skuldbelägga.
Skuld är en icke-konstruktiv bestraffning, ett fortsatt anklagande efter att den felande insett sitt misstag och sökt förändring.

Att be om ursäkt är att bekräfta att man insett och accepterat sin del i det som skett. Utan den insikten är ursäkten bara en läpparnas bekännelse,
ett sätt att fly från sitt ansvar. Sådana ursäkter brukar ha ett kort bäst-före-datum, och dyker ofta upp som gamla surdegar i senare konflikter.

Att vara vuxen är inte att lägga sig platt, och ensam ta på sig hela ansvaret.
Sådant är bara maskerad egoism; man spelar martyr, för att slippa undersöka situationen, slippa konfrontationen, för att undgå upptäckt, för att gardera sig mot kritik genom att antyda att man är ett orättvist anklagat offer.

Ett offer är en person utan del i och ansvar för sin belägenhet. Men en vuxen människa gör sig inte till ett offer. En vuxen människa inser att hon är medskapare av sin egen verklighet. En vuxen människa erkänner att konflikter är möten, och att möten inbegriper fler än en person.
Det ensidiga anklagandet är därför en flykt, oavsett om man riktar det mot den andre eller sig själv.

Att vara vuxen innebär per definition att man har vuxit. Men det är en själslig växt.
Ett barn är fortfarande ett barn, hur stora kläder det än gömmer sig i.

Det finns många små rädda barn som går omkring förklädda; huvudfotingar med den vuxnes yta och intellektualism som en kostym över det egocentriska inre.
Man känner igen dem när det börjar gnissla. Då räcker barnet ut tungan och springer och gömmer sig. Och man står kvar med ett tomt skinn, och en undran över var den vuxne tog vägen.
I nöden prövas vännen; i krisen prövas vuxenheten.

Att vara verkligt vuxen är att vilja fortsätta växa, att aktivt söka utveckling, och inte fly undan detta mänskliga ansvar.

Det är att villigt och på eget initiativsöka sin egen del i det som sker, erkänna den och acceptera den, i en uppriktig önskan att handla rätt.

Mod är att handla som samvetet och hjärtat bjuder trots att det innebär en upplevd eller verklig personlig fara.

Att vara vuxen är att visa detta mod. Det är ditt handlande i situationer som kräver detta mod som avgör din vuxenhet.

5 år utan Patrik

60 månader eller 261 veckor eller 1827 dagar eller 43848 timmar har passerat sedan Patriks hjärta gav upp.

Vissa dagar känns det som det var igår. Vissa stunder känns det väldigt avlägset, nästan som att jag inte alls var där.

Detaljerna bleknar, men jag minns sista halvtimmen som om den skulle pågå än.

Vi har hittat ett sätt att leva vidare, han är här, i våra dagliga samtal, på bilder, i minnen, som om han bara gått in i ett annat rum.

Älskade morfar ❤️

43 år var han min morfar, han var den jag sett upp till under min barndom och även i mitt vuxna liv. Han som jag åkte traktor med, som jag hängde med i ladugården, som jag alltid följde vart han än åkte. Jag älskade att åka traktor med morfar, långt in på natten många gånger, han brukade sjunga eller vissla i traktorn, teddybjörnen fredriksson och en femöres kola har en speciell plats i mitt hjärta, inte Alf Robertsons version utan morfars version. Jag kan fortfarande texten till ”Gräsmyrvisan” som morfar skrev och framförde på Gräsmyrdagen.

Det var hos morfar och mormor jag tillbringade mina sommarlov, och många helger när mamma jobbade, och även som vuxen har jag funnit ro i att åka hem till Gräsmyr och morfar och mormor.

Ganska ofta kom min morfar till min räddning, i olika situationer. Och vi har haft många samtalstimmar genom åren, bara han och jag.

Älskad – saknad

Älskade lilla mormor ❤️

I nästan halva sitt liv var hon min mormor, den bästa mormor jag kunde fått. ❤️ hon lärde mig mycket om livets klokheter, och det var till henne jag brukade ringa när det körde ihop sig i köket. Och det var henne jag kunde lyssna i timmar på när hon berättade om sin barndom i Finland. Hon som envist försökte lära mig finska, och som såg till att jag läste fader vår på kvällen. Älskade lilla mormor 💔

 

13 November

Klockan 22.08 var tiden då min man lämnade livet med oss som familj för nya spännande äventyr, tiden då cancer och sjukdom tog överhanden och krossade en familj, tog min framtid, min sons pappa och Moas bonuspappa ifrån oss.

Sorgen är obeskrivlig, det är en lättnad att Patrik slipper kämpa mot sjukdom och smärta, men saknad och sorgen som vi andra lever kvar i är brutal.

10296167_467081860094410_8831109974804972947_o