60 månader eller 261 veckor eller 1827 dagar eller 43848 timmar har passerat sedan Patriks hjärta gav upp.
Vissa dagar känns det som det var igår. Vissa stunder känns det väldigt avlägset, nästan som att jag inte alls var där.
Detaljerna bleknar, men jag minns sista halvtimmen som om den skulle pågå än.
Vi har hittat ett sätt att leva vidare, han är här, i våra dagliga samtal, på bilder, i minnen, som om han bara gått in i ett annat rum.
43 år var han min morfar, han var den jag sett upp till under min barndom och även i mitt vuxna liv. Han som jag åkte traktor med, som jag hängde med i ladugården, som jag alltid följde vart han än åkte. Jag älskade att åka traktor med morfar, långt in på natten många gånger,…
I nästan halva sitt liv var hon min mormor, den bästa mormor jag kunde fått. ❤️ hon lärde mig mycket om livets klokheter, och det var till henne jag brukade ringa när det körde ihop sig i köket. Och det var henne jag kunde lyssna i timmar på när hon berättade om sin barndom i…
Klockan 22.08 var tiden då min man lämnade livet med oss som familj för nya spännande äventyr, tiden då cancer och sjukdom tog överhanden och krossade en familj, tog min framtid, min sons pappa och Moas bonuspappa ifrån oss.
Sorgen är obeskrivlig, det är en lättnad att Patrik slipper kämpa mot sjukdom och smärta, men saknad och sorgen som vi andra lever kvar i är brutal.
