Något av det obehagligaste och fulaste jag vet är passiv-aggressivt beteende.
Man möter någon som på olika sätt utstrålar kyla, avståndstagande, slutenhet etc. men när man påtalar det får man bara ett ”vadå, det är inget fel!”, fast alla sinnen säger att något är jävligt fel.
Numera brukar jag lyssna på min intuition i sådana sammanhang. Våra sinnen tar varje sekund emot miljoner gånger fler intryck/informationsbitar än vad vårt medvetande observerar. Det är det som gör att vi ”känner av stämningar” och ”känner på oss saker”: den sammanlagda informationen.
Det är en sak när någon säger ”Jag är inte arg!” med riktigt arg röst och sur min.
Men det är något helt annat när någon låtsas helt nollställd, eller kanske rentav ler mot en och tilltalar en artigt, fast man hela tiden känner att något inte är som det ska, att något är annorlunda och spänt.
Som när någon i diskussioner sitter och säger mer eller mindre subtila elakheter och uppenbarligen gör allt för att punktera inte bara det man säger utan också den man är,
men hela tiden talar med mjuk röst,
och sitter med ett litet leende,
som inte når ögonen.
Eller när någon helt enkelt bara undanhåller all värme, och det är uppenbart att det är en bestraffning.
Blir du förbannad, tappar humöret och höjer rösten, blir de ännu mjukare. Det är en del av teatern: det ska framstå som om det är volymen och inte innehållet som är det väsentliga. I den passiv-aggressives värld är det okej att säga och göra nästan vad som helst – bara man gör det med mjuk röst och i lågt tonläge.
Men energi kan inte förstöras, bara omvandlas, och den uppdämda ilskan som den passiv-aggressive bär på måste komma ut någonstans. Eftersom den varken får erkännas eller synas på ytan, visar den sig i beteendet. Och beteendet hos en aggressionshämmad, konflikträdd person som bär på ilska brukar kännetecknas av flykt, kyla och offermentalitet. Martyren diskuterar inte konflikten med sin motpart – martyren diskuterar sin motpart med sina bundsförvanter.
Det har hänt mig ett par gånger i livet att personer jag trott mig ha kommit nära, i samband med någon konflikt plötsligt har visat en sida jag aldrig sett, och som jag inte kunde föreställa mig att personen hade – eller åtminstone inte visa mot mig. Det är som om den person man kände på något märkligt sätt har bytts ut mot en robot, som liknar ens vän men som beter sig som… någon annan.
Förutom att det är förbannat obehagligt med ett leende och en mjuk röst i kombination med ett i övrigt kyligt och undvikande beteende, så är det förbannat fegt.
Det passiv-aggressiva beteendet är en flykt, på samma gång som det är en bestraffning. Den passiv-aggressiva personen låtsas som om konflikten inte existerar, och håller den därigenom levande genom att omöjliggöra för någon att ta tag i den. ”Vadå, konflikt? Jag förstår inte vad du pratar om!” Och sedan utfrysning.
Den passiv-aggressiva personen straffar den andra parten i konflikten genom att vägra lösning. Och man ska inte bli förvånad om man, efter att äntligen ha fått till stånd ett samtal som verkar sluta med försoning, upptäcker att den passiv-aggressiva personen ändå fortsätter med beteendet. Först då inser man att personen ifråga inte var intresserad av att lösa konflikten; eventuella erkännanden av den egna andelen av skuldbördan var bara en läpparnas bekännelse. Målet var helt enkelt att få slut på samtalet.
Min erfarenhet är att passiv-aggressiva personer bara är beredda att ta tag i en konflikt i två lägen:
a) Om det är nödvändigt för att få något personen vill ha. Det kan vara den andre personens gillande i sammanhang som kärleksrelation, karriär, social status etc., eller något rent materiellt/praktiskt.
b) Om det inte finns andra personer att ty sig till istället. Om den passiv-aggressiva personen har gott om vänner, en annan partner på lut, ett nytt jobb på gång etc. kommer han/hon i första hand att fly dit och lämna konflikten olöst .
Bråk och konflikter är väl aldrig särskilt trevliga. Men de är en skrattmatch jämfört med den utdragna spända kyla som blir resultatet när någon man trott sig ha kommit nära plötsligt behandlar en som om man knappt kände varann – och samtidigt låtsas som om inget har hänt.
Jag tror att den obehagligaste känslan i situationen är att man trots alla ord tydligen var så lite värd att någon hellre slänger en på sophögen än försöker reda ut vad som hänt, eller att man blev fullständigt ointressant i samma ögonblick som något annat dök upp.
Det är förstås fel tolkning. Det handlar om grundrädda personer med bristande kontakt inåt, och en inte sällan avsevärd egoism.
Men när kärleken plötsligt visar sig vara kraftigt villkorad och övergår i obrytbar iskyla, undrar man vem det egentligen var man kände. Någon nära är plötsligt en främling. Och det svåraste arbetet är att acceptera insikten att detta faktiskt är den man kände, men utan sin mask.
