”Rädd för närhet”
är ett uttryck som lätt leder tanken fel. Då tänker man:
”Men jag är inte rädd för närhet. Jag vill ha närhet! Närhet känns ju bra!”

Ah, men för att känna närhet – för att vara nära någon – måste man först närma sig någon. Och för detta krävs att man öppnar sig. Öppna sig är att lägga ner vapnen. Släppa skydden. Ta av rustningen.

Tvivel är en form av pansar. Tvivel är tanketillstånd som säger:
”Jag vet inte med säkerhet, och därför känner jag mig inte säker. Och tills jag med säkerhet känner mig säker, kommer jag att låta bli.”
Låta bli vad? Att låta något komma så nära att det känns. Att känna något nära. Att känna närhet.
Så vad man säger är: tills något känns nära, kommer jag inte att låta något kännas nära.

På så sätt bibehåller man effektivt just det tillstånd man vill komma ifrån,
och håller samtidigt effektivt det tillstånd man önskar på avstånd.

Så,
först måste man släppa tvivlet.
Att tvivla är att på grund av rädsla för att bli sårad hålla sig själv tillbaka och det som skrämmer utanför.

Att släppa tvivlet innebär inte att man ska låtsas tro på något, eller att försköna, eller vara godtrogen, eller förneka risker.
Att släppa tvivlet betyder att släppa taget om tvivlet. Att låta det finnas. Att vara osäker utan att streta emot osäkerheten.

Om man tvivlar tillräckligt länge och ofta, blir man till slut fånge i sitt eget tvivlande.
Man blir begränsad av sina egna murar, inlåst i sitt skyddsrum.
Man blir för-tvivlad.

Kanske vägen framåt – det osäkra, det okända alternativet, det oprövade valet – inte är positiv.
Kanske är den i alla fall inte vad man trott eller hoppats.
Kanske är den också smärtsam.

Men den är i alla fall en väg, medan tvivlet är en evig vägkorsning.
Hur vet jag vilken väg jag ska prova?
Prova.

Om det inte känns bra, kan du välja att stanna lite till, eller gå vidare. Men försök inte ta det beslutet nu, innan du ens befinner dig i närheten! Det är som att bestämma sig för om maten smakar bra eller dåligt, eller om man orkar en extra portion, innan man smakat på den – eller ens satt sig till bords.

Och tvivel gäller nästan alltid sådant som ligger i det förflutna, alltså sådant som ändå redan hänt – eller sådant som ligger i framtiden, alltså sådant som inte har hänt och kanske aldrig händer, eftersom det bara existerar i ens fantasi.
Tvivlet gäller sällan det som faktiskt är, här och nu. Det är ganska lätt att känna igen: det startar som regel med ”Men tänk om…”, eller ”Men om det inte händer…”, eller ”Men om han/hon inte…”.
När du inleder med sådana formuleringar, vet du i alla fall en sak med absolut säkerhet:
du ägnar dig åt att oroa dig över något som inte finns.

Rädsla för närhet är i själva verket rädsla för att närma sig, att öppna sig. Den rädslan tar sig uttryck i tvivel. Tvivlet stänger till, men är paradoxalt nog också samtidigt en möjlighet, eftersom det är ett tecken på att dörren åtminstone står på glänt.

Men både närhet och tvivel är i grunden känslor, som blir emotioner genom de tankar vi har kring dem. Och eftersom vi inte kan styra andras tankar och känslor, är vi hänvisade till oss själva.

Du kan inte komma nära någon. Du kan bara låta någon komma nära dig.

(Är det för övrigt inte ganska ironiskt att både ”nära” och ”stänga” heter ”close” på engelska? Man kan undra vad det innebär att undermedvetet associera till det ena så fort man tänker på det andra! På svenska kan ”nära” betyda både ”ge näring” och ”vara nära”. I den ordleken ligger en stor sanning: man kan bara komma verkligt nära om man hjälper till att ge näring åt något, medan närheten försvinner om man snålar och stänger till.)

Sällskap är inget automatiskt botemedel mot ensamhet.
Sökandet efter sällskap som medel mot ensamhet är fruktlöst.

Ensamhet är en känsla, sällskap en aktivitet. Sällskap innebär inte i sig en befrielse från ensamhetskänslan.
Man kan vara fysiskt nära någon, och ändå känna ensamhet, kontaktlöshet.
Men om man låter ensamhetskänslan få finnas, och iakttar den? Utan att aktivt söka sällskap?
Inget fel i att söka sig till sällskap för sällskapets skull! Men när detta sökande efter sällskap blir en flykt från ensamhetskänslan, fokuserar man på ensamhetskänslan. Och om den inte omedelbart försvinner när man träffar sällskap (vilket den naturligtvis inte gör, eftersom den är en emotion som man hela tiden fortsätter att skapa, underhålla och fokusera), drar man den felaktiga slutsatsen att just detta sällskap,
just denna person,
denna människa,
är fel.

Och det kanske heller inte är ”rätt” sällskap, ifråga om ”livspartner”. Men så länge fokus ligger på ensamhetskänslan, och i synnerhet att fly från denna ensamhetskänsla, finns det inte plats i medvetandet för närhet och kontakt ens med den eller dem som skulle kunna vara ”rätt”.

Så klyschan om att ”man träffar någon när man slutar leta” innehåller en viss sanning.
Det betyder inte att man ska ignorera andra, låsa in sig och sluta ta in folk.
Det betyder att man inte ska fokusera på vad personerna kan bli, utan att just bara ta in dem.
Det betyder att sluta med det ständiga utvärderandet av vad en person kan ge en.

Kanske har man inte ännu mött ”rätt” person – alltså någon med en persona som passar med ens egen form – men så länge fokus är på flykten från ensamhetskänslan, och den från första sekunden av ett möte ständiga utvärderingen av i fall känslan av ensamhet är borta
(vilket den förstås inte är)
kommer ”rätt” person inte att kunna ta sig in i ens medvetande.
Medvetandet är redan fullt. All plats är ockuperad – av fokuserad ensamhetskänsla.

Acceptera ensamheten. Det betyder inte ”tycka om den” eller ”vara passiv inför den”. Det betyder att inte försöka fly från den, att inte slåss mot den. Låt den vara. Se den. Låt den vara. Observera. Se vad som händer.

Så länge du söker en annan människa för att slippa ensamhetskänslan,

• sluta.

Du försöker göra den människan till ett botemedel, ett verktyg, en flyktväg.
Och det fungerar inte. Någon kanske spelar med ett tag, särskilt om personen själv flyr från ensamhetskänslan.

Men var inte en räddare, och sök inte efter att bli räddad.
Bara den som är rädd blir räddare,
eller ännu räddare,
och bara den som låter rädslan styra behöver bli räddad.

Välj positivt: välj det som är. Välj en annan människa, inte vad du hoppas att du kan göra henne till.
Försök inte göra henne till din räddning, din räddare, din ännu räddare människa.
Det blir ett falskt möte i rädsla.

Det ger den falska gemenskap som bara delad rädsla kan ge,
men det är ingen verklig kontakt; det är inte två människor som möts,
utan två smärtor som känner igen sig i varandra.

Du ser inte den andre, bara din inbillade räddning, som i själva verket inte är din räddning i den andre utan din egen räddhet i den andre – din rädsla reflekterad i någon som känner igen sin egen rädsla i din.

Låt inte rädslan styra dig. I grunden finns:
kärlek och rädsla.
Varje tanke och handling kan härledas till antingen
kärlek eller rädsla,
och en handling sprungen ur rädsla kan aldrig leda till kärlek.

Att vara vuxen är att ta ansvar för sina handlingar att acceptera sitt ansvar för allt man ingår i.

Det är inte detsamma som att ta på sig skuld. Heller inte att skuldbelägga.
Skuld är en icke-konstruktiv bestraffning, ett fortsatt anklagande efter att den felande insett sitt misstag och sökt förändring.

Att be om ursäkt är att bekräfta att man insett och accepterat sin del i det som skett. Utan den insikten är ursäkten bara en läpparnas bekännelse,
ett sätt att fly från sitt ansvar. Sådana ursäkter brukar ha ett kort bäst-före-datum, och dyker ofta upp som gamla surdegar i senare konflikter.

Att vara vuxen är inte att lägga sig platt, och ensam ta på sig hela ansvaret.
Sådant är bara maskerad egoism; man spelar martyr, för att slippa undersöka situationen, slippa konfrontationen, för att undgå upptäckt, för att gardera sig mot kritik genom att antyda att man är ett orättvist anklagat offer.

Ett offer är en person utan del i och ansvar för sin belägenhet. Men en vuxen människa gör sig inte till ett offer. En vuxen människa inser att hon är medskapare av sin egen verklighet. En vuxen människa erkänner att konflikter är möten, och att möten inbegriper fler än en person.
Det ensidiga anklagandet är därför en flykt, oavsett om man riktar det mot den andre eller sig själv.

Att vara vuxen innebär per definition att man har vuxit. Men det är en själslig växt.
Ett barn är fortfarande ett barn, hur stora kläder det än gömmer sig i.

Det finns många små rädda barn som går omkring förklädda; huvudfotingar med den vuxnes yta och intellektualism som en kostym över det egocentriska inre.
Man känner igen dem när det börjar gnissla. Då räcker barnet ut tungan och springer och gömmer sig. Och man står kvar med ett tomt skinn, och en undran över var den vuxne tog vägen.
I nöden prövas vännen; i krisen prövas vuxenheten.

Att vara verkligt vuxen är att vilja fortsätta växa, att aktivt söka utveckling, och inte fly undan detta mänskliga ansvar.

Det är att villigt och på eget initiativsöka sin egen del i det som sker, erkänna den och acceptera den, i en uppriktig önskan att handla rätt.

Mod är att handla som samvetet och hjärtat bjuder trots att det innebär en upplevd eller verklig personlig fara.

Att vara vuxen är att visa detta mod. Det är ditt handlande i situationer som kräver detta mod som avgör din vuxenhet.

Det var sorg som fick mig att tappa orden, cancern och sorgen efter Patrik, sorgen efter mormor, och nu sorgen efter morfar. Jag har inte längre några ord, ingen lust att skriva, ingen lust att dela med mig.

Det finns även en annan sorg, och frågan varför? Varför vill ett litet antal personer år efter år sprida rykten om mig som någon slags sanning? Jag hinner inte mer än träffa en ny vän så är dessa personer och sprider sitt hat, hur hemsk människa jag är, jag får inte ens en rimlig möjlighet att visa att jag inte är ens i närheten så hemsk som ryktet säger, på grund av dessa hatiska personer som inte kan låta mig bara vara.

Då finns de personer som säger att om en person lyssnar på rykten så är de ingen bra människa. Men det är inte riktigt så enkelt. Det är inte det.